Skulle ju berätta varför jag skrev att han stegrade sig sist när tränarn var hem till mig.
Det började med att vi var på banan och somsagt så tränade vi från marken så jag red inte! Medan vi tränade kom grannarna med största traktorn på 160 hästar(ni kan ju tänka er hur stor och maffig den är!) och skulle bala gräset på en åker brevid banan... Klimpen började bli lite nervös men han var ju på banan ännu, så den var ju ganska långt borta. Linda (tränarn) förklarade hur man skulle göra med en häst som är nervös, blev ju ett bra tillfälle så att, hon berättade bla. att man inte själv fick titta på "det läskiga" utan inte bry sig helt enkelt, även fast det är svårt ibland. Och när lektionen var slut går vägen såklart precis intill åkern de balade på. Linda frågade om hon skulle vara med när jag gick förby maskinerna men jag sa att det går nog bra, är ju ändå van med honom. Så hon körde sakta bilen efter istället. Klimpen började hoppa smått på stället och hade huvudet vi molnen så kände mig som en myra under hans mäktiga kropp. han dansade och sparkade brevid mig men jag fortsatte gå och gjorde som Linda hade sakt och som jag brukar göra med honom. Men Klimpen ville inte lyssna utan ställde sig till sist på bakbenen, jag som var nära att tappa tyglarna började gå fortare så att han inte kunnde ställa sig upp igen. Isället sparkade han bakåt med bakbenen som om han bråkade med någon. Efter en liten stund när han var förbi ekipaget på åker började han lugna sig och bara trippade som en hingst bervid mig. När vi kom upp till landsvägen kom Linda och sa att jag gjorde precis rätt hela tiden och att hon så på Klimpens steg att piaff och passage kommer bli lätt som en plätt när vi kommer dit! Så efter uppståndelsen var jag ändå lyckligast i världen över min häst! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar